Uterus bicornis - En tvådelad livmoder

Vid midsommar förra året så fick jag mitt första missfall och det var då skiljeväggen i min livmoder upptäcktes vid ett ultraljud. Den sköterskan som upptäckte detta berättade för mig att det här med en skiljevägg i livmodern är en medfödd missbildning, som kan se olika ut och därför påverka en kvinnas graviditet på olika sätt.
Jag fick en remiss för att göra en ordentlig undersökning hos en ultraljudsspecialist senare under sommaren. Där konstaterades en tydlig skiljevägg i livmodern som med största sannolikhet tydde på ”Uterus Septum”. Alltså en skiljevägg som inte delar livmodern i två separata delar, utan livmodern arbetar fortfarande som en enda ”hel” enhet. Den information jag fick var att det inte helt säkert behöver vara min skiljevägg som orsakat mitt missfall. En skiljevägg behöver nödvändigtvis inte innebära just svåra graviditeter och ökad risk för missfall, inte för alla iallafall. Men däremot är en prematur födsel snarare en garanti.
Jag gick från undersökningen något förvirrad, men med lite hopp trots allt. Jag fick sagt till mig att jag, 29 år, klassas som ung med mycket tid på mig att bli gravid igen. Och att det enda jag kunde göra var att testa igen. ”Först efter tre missfall brukar man göra en utredning”.

 

Jag var rätt slut, det var en lång sommar med oro efter allt som hade hänt. Med en väntan på något slags avgörande besked kändes det som. Jag tänkte att jag skulle få höra orden – du kommer inte kunna få barn. 
Vi, jag och min kille, hade genom ett av livets käftsmällar förstått att det här med barn det är något vi verkligen vill ha. Tillsammans, han och jag. Va med om det där vackra, häftiga. Men vi kände att kanske inte exakt just nu, igen. För den här första omgången, att det inte gick bra, det var tungt. Men om vi låter allt lägga sig lite – så någon gång under 2021? Ja, så säger vi. Vi håller hoppet uppe och ser fram emot en till vända lite längre fram i tiden. När vi är starka igen.

Men i november kom den där känslan som jag så tydligt kände igen, stickan visade plus, jag var gravid igen! Först chockade, glada och pirriga. Grattis sa vi och kramade varandra. En känsla som ganska direkt utplånades av en otrolig oro, den kom som en ångvält och bestämde sig för att stanna där.

Redan i vecka 7 kom min första blödning, precis som förra gången. Is som rann genom kroppen. Jaha, nu händer det igen. Fick direkt en tid på gynmottagningen – allt såg bra ut. Så var det, flertal gånger under graviditeten fick jag åka in och kolla läget. Går det att se något hjärtslag? Det lilla livet kämpade på och hjärtslaget fanns där alla gånger dem kikade med ultraljud. Skiljeväggen såg dem tydligt och kunde inte ge mig några tips eller råd. ”Vissa blöder under hela graviditeten”, ”Åk in igen om det gör mer ont eller blöder ÄNNU mer”, ”Det finns inget att göra, va som vanligt, vänta och se – barnet mår fint”.
Men in i vecka 14 så gick det inte längre, jag hade så ont. På ultraljudet kunde vi se ett friskt barn som tumlade runt, men livmodertappen var kort. Det är inte bra, sa hon den snälla sköterskan som tog hand om mig. Fem minuter senare aborterade jag på gynakutens toalett med en sjuksköterska bredvid som höll mig i handen.

Det är från och med den händelsen som jag hör förståelsen och allvaret i gynekologernas och läkarnas röster. Jag uttrycker min önskan om att dem ska undersöka mig igen, ordentligt, så vi får veta vad det är som händer. Hela min kropp skriker av känslan att det här är på grund av skiljeväggen i min livmoder – så snälla hjälp mig NU! På sjukhuset skickar dem en remiss för ytterligare ultraljudsundersökning, en större och mer ingående undersökning denna gång. Dem menar på att det behövs, så dem kan se att det verkligen är Uterus Septum och inte Bicornis (två livmödrar). Om det går att operera skiljeväggen eller inte. För det är möjligt och i sånt fall är det en relativt enkel operation. Fasen vad bra tänker jag, det händer grejer. Tre veckor senare har jag alltså en inbokad tid. Äntligen, någonting att kramla sig fast vid i allt det här jobbiga. Ett läkarbesök där dem kan vända mig i rätt riktning. Det kanske löser sig till slut.

Äntligen var den efterlängtade dagen framme, ultraljud med SVAR på mina frågor. På min oro! Herregud, vad vi har grävt ner oss här hemma i ovisshet och sorg. Men också hopp, för den där ultraljudsundersökningen kommer ju snart. Skönt!

Kvinnan som undersöker mig, hon tittar och tittar. Tar massa bilder, från oändligt många vinklar. Filmar gör hon också! Kikar på mina njurar, för dem kan tydligen krångla om missbildning i livmoder existerar. Jasså? Allt ser bra ut säger hon, äggstockar, äggledare, miljön i livmodern, njurarna. Ägglossning hade jag haft också, så bra, då är kroppen igång. Biologin fungerar. Med buller och brak. Två ägg har jag släppt samtidigt. Jag tänker på mina galna hormondippar på senaste, kanske hade jag svaret där… jösses.
MEN, säger hon. Åh nej, tänker jag, där kom det – men. Vad ska hon säga nu?
”Din skiljevägg är väldigt tydlig, här ser vi den, det är ”septum”. Men den är väldigt tjock. Och går nästan exakt hela vägen ner. Jag vågar inte lova dig att det här går att operera, risken är att det kan skapa sämre förutsättningar för er istället… vi måste skicka vidare bilderna till ansvarig läkare och kirurger som får avgöra saken”.

Jäkla skit. Mer väntan? För en stund raserar hela mitt mod som jag har byggt upp och allt känns hopplöst. Möter upp min kille, vi skulle ses direkt efter och ta en kaffe, prata om hur det gått. Jag fick gråta, riktigt fulgråta, i en stor kram helt ohämmat där mitt på Swedenborgsgatan. Det var snö, krispigt och riktigt skitkallt. Men vi kom fram till att det viktigaste är såklart att det inte är något farligt, att det i övrigt såg fint ut. Att dem måste vara noggranna, det är ju bra, så det går att lösa sen till slut på bästa sätt. Eller hur?
Tiden har sen gått och många samtal med uppdateringar från min läkare senare så får jag veta att det sista jag måste göra är en magnetröntgen. För att verkligen säkerställa hur allt ser ut. Vad är magnetröntgen? Det är när du åker in i en sån tub.
Okej. Då kör vi, bara att ladda om. Tiden gick och till slut, äntligen, så fick jag ett datum för min röntgen. LYCKAN.
Och nu sitter jag här, för en vecka sedan genomfördes den där röntgenundersökningen. Inne i tuben. Med ett medel insprutat i kroppen så dem ska se alla vävnader i min livmoder extra tydligt. 1 - 2 veckor säger dem att dem behöver för att kolla igenom allt material, sen ska dem förhoppningsvis kunna ge mig ett besked. Operation eller ej!

Vi har som smått kunnat börja ladda batterierna. Beredda på båda beskeden. Vi har redan insett just det att om vi har tur kommer vi kunna genomgå en hel graviditet en dag, vi har bara lite längre väg dit helt enkelt. Med eller utan operation.
Så, nu är det bara att vänta – lite lite till.

 // H