Uterus bicornis - En tvådelad livmoder

Och så kom dagen då dem ringde! Ja, sjukhuset – läkarna – gynekologerna – kirurgerna – min framtid. Det var rätt märkligt, för jag hade som på något sätt blivit lugn och gillat läget lite. Tyckte jag iallafall. Jo, men är det inte så? Det krävs några veckor MINST för att först förstå vad som har hänt. Är det här verkligen vår historia med allt det där sorgliga hjärteskärande? Det var det tydligen. Okej då, vi fattar grejen, det här är inte sommaren då vi kommer att ha en bäbis i knät på min födelsedag. För det är ju lite så, så fort kroppen och hjärnan känner av att det ligger nått där inne som trycker på, snor energi och matlust, då kommer framtidsdrömmandet likt förbannat. Men okej, det är en annan framtid nu!
Men efter det då? Slutar det bara där? Nej. En god glimt av lugn men så kom den, den där jäkla utredningen som jag också är så förskräckligt överlycklig för. Tänk att dem tar mig på allvar! Det finns så många sorgliga historier om dem som måste kriga för sin rätt till bra hjälp. Så otroligt glad för att den där snälla läkaren på morgonskiftet på SÖS orkade lyssna på mig, se mig gråta och förstå hur viktigt det var för mig att få göra en utredning direkt – trots att det ”bara” blivit 2 missfall. Lugnet gick snabbt över till en ovisshet i ett oändligt väntande efter mina undersökningar som tillsammans med trauma från mitt senaste år av missfall och oro kring mina graviditeter resulterade i stress- och utmattningssymptom. Kan det inte räcka nu? Extrem trötthet, huvudvärk, vakuumkänsla och nog det värsta - en yrsel som gjort att jag känt mig som bakfull på en gungande båt dygnet runt. Fick prata med en kurator, som kan vara den varmaste hjälpen jag har fått. Hur kan jag haft sån tur med de människor jag träffat? Eller är det just alla kvinnor på kvinnokliniken som bara har det där? Det är möjligt.

 

Min kurator! Det är pandemi och jag har fått samtala med henne över telefon, men i mitt huvud är hon lite äldre. Med glasögon med mörka tjocka bågar, lugg och mellanmörkt hår. Blå ögon! Liksom lugn, solig och varm. Hon har lyssnat och förstått på två röda. ”Det är klart att du är trött, att kroppen reagerar fysiskt, du måste få veta vad som händer. Hela tiden! Det här är för mycket för dig, att bara vänta. Får jag kolla din journal, ringa några samtal? Okej! Toppen. Då gör jag det och återkommer till dig när jag vet mer”. Vilken klippa. Det gick tre dagar, sen började jag få samtal. Med mer information kring vad som komma skall, vad jag har att vänta mig, hur lång tid saker och ting tar. Där och då fick jag tiden för min röntgen, väntan var nervös och underliggande. Men så gjorde jag den, det var inte läskigt – alls. Den där röntgen i tuben. Kändes mest som att jag hade möte med någon, som bäddade in mig varmt och gav mig Lugna favoriter i öronen, mest nått som bara behövde bli gjort pronto. Möte med Mr. Magnetröntgen, typ. Så fort röntgen var klar så släppte så mycket av alla spänningar, började kunna leva lite normalt igen. Vi bestämde efter några samtal, min kurator med stora glasögon och lugg och jag, att vi ska höras igen när jag fått svar från min röntgen.

Så vad hände då, dagen då dem ringde? Hon ringde, hon samma snälla som prata med mig där på morgontimmarna, dagen efter missfallet. ”Vi har undersökt fram och tillbaka noggrant många gånger, många kirurger och överläkare är vi som varit med, och vi ser att skiljeväggen går hela vägen ner, det är ett mellanrum på bara någon mm. Det är alltså som två livmödrar det här. Därför kan vi och vill inte göra någon operation”. Jag satt och drack kaffe ute på café med min bästa vän och vapendragare sedan 12 år gamla och kände mig först ganska lugn just precis i telefon med snälla läkaren. Jag hade ju lite på känn att det skulle vara just så, ingen operation. Och pratat mycket med min kille om hur vi ställer oss till det, hur känner vi hur tänker vi och hur tacklar vi det. Det var lite som att jag låg lite före hela händelsen, hade bunkrat upp med lite krafter. Jag ställde frågor! Ja okej, vad händer nu då? Vad får jag för hjälp när jag väl är gravid? Kan jag redan nu få kontakter? Fler möten? Hur ska jag bete mig? ”Vi tycker att ni ska börja försöka testa igen, vi tror att det finns goda möjligheter för att det faktsikt kan gå bra den tredje gången. Nej jag kan inte garantera dig täta kontroller och speciella behandlingar nu, utan du måste prata med specialmödravården – dem har koll på det här och hur många extrakontroller du bör gå på. Du kommer vara klassad som en högriskgraviditet och kommer med stor sannolikhet att föda för tidigt, barnmorskorna vet vad som gäller, men mer vila och tidig sjukskrivning än en garanti skulle jag tro.” Men hormonbehandling då? Jag har läst om att det kan vara ett alternativ om livmodern beter sig som det är två separata halvor, alltså två livmödrar, att äta extra progesteron för att lura den icke befruktade halvan att den också är gravid? Att det ofta kan vara en orsak till missfall med den här missbildningen? ”Jag ska kolla det med min överläkare, om han vet något, så återkommer jag.”

Jag var nollställd först. Vad fick jag veta egentligen? Men så sjönk det in. Min kompis fråga om det va sjukhuset som ringde. Jag sa JA. Vad sa dem? Då brast det och storgråten kom, fast den kändes som en lättnadens gråt. Den var bra och fin. Äntligen hade jag fått veta hur jag ska ställa mig till allting. Vad duktig du var, sa min bästa fina kompis. Va jag? Ja, du ställde så många bra frågor och stod på dig – jättebra! Okej, sa jag, och grät lite till. Jag cykla hem och berätta och vi sa att det här blir bra. Känslan är bra. Vi vet ju vad vi har rätt till nu. Mer hjälp, fler kontroller och stöd under nästa graviditet. Och när något känns fel då kan jag kräva hjälp DIREKT. Det finns på papper nu! High five! Det fick sjunka in lite till. Fasen vad grymma vi är som har klarat av den här vintern och våren, för den har inte varit lätt. Även om allt är svårt så måste vi skåla för oss nu.  En till vända av yrsel och utmattningssyndrom har hälsat på, men är typ borta nu. Gissar att det kommer vara så ett tag? För mycket stora intryck behöver plats att landa. De är jag okej med.

Vi har samlat på oss mer krafter inför svar på mina frågor om behandlingar under graviditet. Och jag ska ringa min soliga kurator och hoppas på en tid snart. Jo, lite hopp om framtiden har vi allt. Och snart kanske min läkare ringer med mer information, återkommer då!

 

Allt gott så länge 🙂 //H