Uterus bicornis - En tvådelad livmoder

Klockan var 23.58 och jag och min man ligger och sover i sängen när jag plötsligt känner hur det forsar ur mig. Jag fattar direkt att det är vattnet som har gått och jag väcker min man. Det var allt vatten som gick och jag är tacksam över att vi hade sånt lakan som skyddar sängen 🙏🏻 Jag bad min man kolla så vattnet inte hade någon färg och det var lugnt. 

Min man går och ringer barnvakten och jag ringer till förlossningen. Jag förklarar vad som hänt och hon säger att jag ska ringa 112. Sagt och gjort. Ringer 112 och de skickar två ambulanser med blåljus. Varför de skickade två var för en ambulans som tillhörde en annan region var närmast. När ambulanserna kommer så hjälper de mig över från sängen till en brits. Jag fick order om sängläge från förlossningen så de fick rulla ut mig till ambulansen. 

Min man tog separat bil och när vi väl körde iväg så dröjde det inte länge innan jag började få värkar och då blev det blåljus in till sjukhuset. Allt gick väldigt väldigt snabbt. Väl inne på sjukhuset så kontrollerar de om det är vattnet och kollar även om han fortfarande ligger i säte, vilket han givetvis gör. 

En stund senare kommer min man och efter det kommer narkosläkaren in och pratar med oss. Jag berättar att jag är livrädd för sprutor och att jag är tacksam om jag kan få lugnande i form av lustgas och även medicin mot illamående. Detta var inga problem men medicinen får jag först när barnet är ute för de inte vill att de ska komma över till barnet. Jag fick även plåster på ryggen som skulle göra så sprutan inte skulle kännas lika mycket. 

Klockan 02.30 så kommer narkosläkaren in igen och säger att det är dags och efteråt kommer barnmorskan in och vi rullar iväg mot operarionssalen. Väl där inne så sätter jag mig på kanten och det är dags att ta sprutan som bedövar. Det tog väldigt lång tid för honom att hitta rätt och jag tyckte nästan synd om honom för han va så proffsig annars och väldigt duktig i samtalet. Han fick ta flera bedövningssprutor och jag fick tyvärr panik tillslut. MEN, då fick jag lustgas! Oh lord! Jag blev heeeeelt lugn och han kunde bara sticka och sticka och jag rörde knappt en min! Varför gav man inte mig detta förra gången? 

Tillslut så kände jag att bedövningen tog och det var en så stor lättnad! Sen la de mig ner och hängde upp skynket. Jag hörde hur de började klippa i mig och då bad jag dom sätta på musik för jag äcklas så mycket av ljudet! De startade musik och det spelades mycket 80-90 tals musik minns jag!

De höll på i evigheter och jag började misstänka att det var något fel. De va så hårdhänt och de "hoppade" på min mage och det kändes som jag skulle bryta revbenen. Tiden går och går men inget barnskrik kommer..

Tillslut säger en läkare "vi har problem" och då springer all personal bak skynket. Mitt i allt detta så tappar jag min hörsel och då förstår jag att jag kommer svimma (tappar alltid hörseln när jag svimmar) och jag säger till min man att jag inte hör något och att jag kommer svimma. Jag hör hur min man säger detta till någon sen blir det svart. Jag piggnar sedan till efter några sekunder och då står narkosläkaren över mig och försöker få liv i mig. Då börjar jag spy. Det kommer ingenting men jag "torrspyr" som fan rent ut sagt men som tur är kommer det vara lite saliv. Undertiden som jag ligger där halvt avsvimmad och spyr som en gris så håller de på som fan bakom skynket. Jag var helt säker på att de skulle bryta mina revben och jag hör att personalen har lite panik. Ser att det är massor av blodstänk på skynket och det påminner om en skräckfilm. Jag fick massa lustgas och medicin mot illamående i armen, maxdos tom. 

Tillslut så säger en läkare att bebisen kommer snart. Några sekunder senare så hör jag skriket. VILKEN LÄTTNAD! Jag trodde ju att det var riktigt illa med honom.. Men jag hörde att han skrek så då förstod jag att han levde iaf. De gick sedan iväg med honom och min man gick också. Jag hör hur han skriker i det andra rummet och det var en sån lättnad. 

Efter en stund så kommer de in och visar mig honom, lilla älskade barn så fin han är! Och så stor! Så jag frågade direkt vad han vägde. 4170 gram och över 53 cm lång (de hade inte längre mätpinne än 53 cm så de kunde inte mäta exakt, men han var 54 cm lång fick vid veta senare). Va??! säger jag. Jag fattade inte alls hur han fått plats! Inte konstigt jag knappt kunde röra mig med den enorma magen. Efter några minuter går de iväg med honom för jag ska sys ihop och iväg till uppvaket. När de ska lasta över mig i den andra sängen och tar bort skynket så ser jag hur lamporna som sitter i taket är fyllda med blod. Från handtagen droppar det blod ner på mig medan de förbereder för att lasta över mig i den andra sängen. Återigen, som en skräckfilm. 

På uppvaket ligger jag i ca 2 timmar och allt går bra. Jag mådde mycket bättre än förra gången men jag mådde illa av syrgasen. Så jag tjatade hela tiden på personalen att få ta bort syrgasen för den va så äcklig. Jag fick även klåda den här gången på hela kroppen efter bedövningen. Förra gången kände jag inget alls.

Efter ca 2 timmar så körs jag ner till förlossningen igen och där sitter min man med vår son i famnen. Det kändes helt overkligt att det kunde gå så snabbt tills jag fick se och hålla honom.  Vi var så lyckliga över att han mådde så bra. Vi började prata lite om vad det egentligen var som hände inne på operationen och varför det var så panikartat. Min man sa att han satt fast och att han är helt blå om benen för de fick slita ut honom så han hade fått Alvedon efteråt. 

En stund senare kommer läkarna in som var gjorde snittet. Den ena skötte snacket hela tiden och hon berättade att det var det svåraste snittet som hon varit med om och hon har arbetat med snitt i över 30 år. Det som gjorde det hela svårt var livmoderns form, att han var så stor, allt fostervatten var borta, hur mitt tidigare snitt hade läkt, han låg i säte osv. Hon rekommenderade oss att inte skaffa fler barn då det är alldeles för hög risk med det. Både för mig och barnet. Läkaren poängterade detta flera gånger och sa även att hon är väldigt väldigt tacksam över han mår så bra efter detta och att det kunde slutat riktigt riktigt illa. De fick även göra ett mycket större snitt på livmodern för att kunna få ut honom.