Utskriven från sjukhuset
Det är skönt att vara hemma men jag känner riktigt hur all min energi går till att läka. Att bara gå på toa eller ta en dusch är verkligen en ansträngning. Känns som jag sprungit flera mil efteråt. Är pigg i huvudet, men kroppen känns tung och precis som den ska lägga av närsom. Det betyder ju att all min kropps energi går till läkningen. Hoppas det går snabbare än läkarna tror. Enligt papperna och sjukintygen så borde jag vara helt återställd inom 2 månader. Hoppas det går snabbare än så. Att bara kunna ligga i en säng, gå på toa, sova och äta är inget jag hade önskat någon när man precis fått ett barn till. Jag kan inte ens hålla honom för jag är så fruktansvärt svag i kroppen. Att inte kunna lyfta upp min dotter när hon sträcker upp sina händer mot mig.. Det gör så ont! Som jag ska mysa sönder mina barn när detta är över!
Jag försöker se livet positivt och jag är glad att det gått så bra som det gjort, men sen kommer ångesten gentemot mina barn. Dottern ska börja förskolan och jag kan inte vara med och skola in henne. Det känns som det är så mycket som jag missar med henne och framför allt min son. Vår sista bebis och all tid som är så viktig i början missar jag med honom..
Sorry för deppigt inlägg, men det är så jag känner just idag. Det är väldigt väldigt kämpigt. Imorgon är det dags för operation igen, ska vara där inne klockan 08.00. Så det blir att gå upp och duscha vid 05.30 sedan kör mina kära svärföräldrar mig dit och sen hem igen.
Tänkte inte uppdatera efter varje operation för det är oftast detsamma hela tiden. Tänkte jag uppdaterar om det händer något nytt. När allt är klart lär jag genomgått mer än 20 operationer. Helt sjukt.
Ta hand om er så hörs vi igen!