Uterus bicornis - En tvådelad livmoder

Är just nu gravid i vecka 23+4 och jag tycker veckorna går så snabbt nu. Det är inte alls lång tid tills han kommer! Om 10 veckor föddes nämligen min dotter. Börjar bli väldigt nervös över att han ska komma tidigt och särskilt över kejsarsnitt. Innan jag födde min dotter så var jag verkligen livrädd för kejsarsnitt. Jag har aldrig velat förlösas med kejsarsnitt. Jag hatar allt som har med knivar, operationsbord, gröna dräkter, nålar att göra.. usch.

 

När jag fick veta att det skulle bli ett akut kejsarsnitt så blev jag väldigt rädd.. men samtidigt är det såå många som gör det varje dag och vissa väljer ju hellre att göra just kejsarsnitt av olika anledningar. Så jag lyckades lugna ner mig lite innan och sova på saken. När jag väl skulle bli snittad så var det ca 20 olika personer med gröna dräkter och munnskydd inne i operationssalen och narkosläkaren som skulle ge mig spinalbedövning (man är vaken och blir bedövar från ca naveln och neråt) var INTE speciellt trevlig. Där sitter jag, halvnaken och blottad för flera okända människor och narkosläkaren förnedrade mig och försvårade hela situationen vilket ledde till att jag fick ren panik. Jag grät och snorade som ett litet barn och tillslut fick de ge mig lustgas. Det hjälpte faktiskt inte, utan jag blev bara väldigt yr och mådde illa. 

 

När jag väl var bedövad så la de mig ner på operationsbordet och mina armar låg helt utsträckta från kroppen och fastspända med flera olika nålar i armarna. Jag minns att jag frös något djävulskt. Jag känner verkligen ingen smärta alls. Men jag känner hur de rotar inne i mig. Jag känner liksom de inne i kroppen, fast det gör inte ont utan det är bara väldigt obehagligt. I efterhand har jag fått veta att det var ett lite komplicerat snitt pga min missbildning och att dottern låg väldigt högt upp i livmodern av någon anledning. Därför kände jag det extra tydligt hur de ''rotade'' i kroppen. 

 

När dottern väl kom ut så skrek hon vilket jag blev väldigt lättad över. Jag fick en snabb titt på ca 10 sekunder sedan gick min man och alla barnläkare iväg för att undersöka henne. Kvar låg jag helt själv - kändes det som i alla fall. Jag var ju inte själv utan det var många personer i rummet, men det var liksom ingen som pratade med mig. Tillslut kom de in med dottern igen och la henne på mitt bröst och jag såg hur hon började öppna ögonen. Jag ville ju bara få hålla om mitt barn men mina armar var ju fastspända så jag kunde ju inte. Nu i efterhand känner jag att jag gick miste om hela min förlossning. Ni känner säkert igen er att personer berättar att ''när du väl får upp ditt barn på bröstet, alltså den känslan''. Jag fick aldrig den. Jag fick aldrig den första kontakten med mitt barn och jag känner att de tog den ifrån mig. 

 

I början ville jag knappt hålla henne. Både av rädsla och ja... det kändes inte som hon var min helt enkelt. Jag känner mig så hemsk när jag skriver detta, men det är helt sant. Jag fick liksom inte den kontakten med min dotter de första veckorna vilket jag är oerhört ledsen för idag. Min man fick ju sitta med henne från att hon föddes klockan 13.00 på dagen till 20.00 på kvällen för jag själv mådde så fruktansvärt dåligt.. jag kräktes och var oerhört yr. Så 7 timmar efter hon föddes så fick jag äntligen hålla henne, men den ''fantastiska känslan och kärleken varje förälder känner efter att ha fött sitt barn'' fanns inte. Utan allt kändes bara så konstigt. PLUS! Att mitt under snittet när de höll på att sy ihop mig och jag låg där helt själv så kommer en kvinna fram och frågar. ''Vet du om att du har en missbildning?'' Ehm. Nej? Svarar jag. Hon säger sedan att min livmoder är i två delar. Sedan fick jag ingen mer information för de kunde inte svara på mina frågor. 

 

Så ja. Inte världens roligaste upplevelse som jag ville att det skulle bli. Det är inte bara besvikelsen över att det blev ett snitt.. utan allt runt omkring som hände som gör att jag inte vill uppleva ett kejsarsnitt igen. Tyvärr är chanserna att det blir en vaginal förlossning liten så det blir förmodligen ett kejsarsnitt igen. Jag ska prata med min barnmorska vid nästa besök om ca 1 månad om hur man ska gå tillväga så det blir en bättre upplevelse. 

 

Jag vill bara tillägga att mina känslor för min dotter finns idag och jag älskar henne något enormt så det ibland gör ont! Bara för att man inte fick den känslan från första stund så betyder inte det att det inte kan växa fram. Det är vanligare än man tror att man känner så i början, oavsett kejsarsnitt eller vanlig förlossning. Dock är det inte många som vill prata om det för man skäms som förälder. Men jag tycker det är viktigt att nämna för det gör inte en till en sämre förälder. Som sagt, jag älskar min älskade lilla flicka <3

 

Nu blev det ett långt inlägg med känslig information. Men kom ihåg, detta är min erfarenhet. Andra som blivit snittade har haft världens bästa förlossning! Och jag hoppas att min nästa förlossning också blir det! Men som ni kanske förstår så är det inte konstigt att jag inte vill bli snittad igen. 

 

Idag var jag hos barnmorskan och allt såg bra ut! Blodtryck var bra och lillemans hjärtslag låg på 144 vilket var bra. Jag har märkt att han ligger mer neråt med fötterna och jag känner knappt hans sparkar. Det har tydligen och göra med mitt snitt då jag fortfarande inte fått tillbaka min känsel helt i magen trots att det har gått 1,5 år. Min barnmorska knep mig i magen för att kontrollera min känsel och jag började skratta för jag kände verkligen ingenting! Hon var nog lika förvånad som jag. Då är det klart inte så konstigt att jag inte känner hans sparkar..

Hoppas han vänder på sig och ligger med huvudet neråt!