Våga anmäla sjukvården, del 1
Jag är en kvinna som inte är den som ställer till med bråk, trots att jag blev behandlad som ren skit inne på sjukhuset när min dotter föddes så sa jag ändå ingenting för jag hade ju min dotter? Jag åkte in hem tomhänt den gången vilket jag är världens lyckligaste för.
Men när jag denna gången fick åka hem tomhänt så var det något som hände inom mig. Jag ligger alltså inne på sjukhuset och har förlorat mitt barn och vårdare har mage till att behandla mig som skit? Jag är som sagt inte den som säger någon i vanliga fall då jag litar på sjukvården, men efter detta så blev jag en riktig hagga. Självklart inte mot dem som kunde bete sig och faktiskt göra sitt jobb, utan mot dem som var otrevliga och okänsliga mot mig.
Jag låg inne i totalt 10 dagar i rad. Under dessa dagar fick jag vara med om massa saker som ingen skulle behöva vara med om, men tack vare min envishet och att haggan i mig vaknade till liv så löste det mesta sig. Jag vågar knappt tänka tanken på vad som hade kunnat hända.
Ni undrar sjävklart vad det var som var så hemskt där inne, men jag kan inte skriva ner allt här. Jag kommer anmäla dem i framtiden när allt är klart med begravningen. Jag har antecknat allt på min dator som hände inne på sjukhuset och jag är uppe i 23 sidor. Tänk er då att jag inte ens är klar..
Jag kan berätta två saker som hände där inne som jag ser väldigt allvarligt på.
Den ena händelsen berättar jag nu i detta inlägget, det andra kommer i ett annat inlägg för att inläggen inte ska bli för långa.
En händelse som jag får ont i magen av att tänka på är dagen efter allt hade hänt. Det var fredag kväll, midsommarafton faktiskt, och en sköterska kom in och berättade att det var hon som hade hand om mig den här dagen. Jag var väldigt ledsen den kvällen och hon stannade och pratade med mig. Av ren nyfikenhet frågade jag vad som hände med barnet eftersom jag inte var förbi vecka 21. Var gjorde man av alla barnen?
Sköterskan svarade att de åkte ner till bårhuset och där tog man hand -och fotavtryck samt foto. Efter det gjordes obduktionen sedan kremerades barnet och begravdes i stadens minneslund. Jaha? Varför hade inte jag fått den här informationen? Sköterskan svarade att jag skulle ha sagt till en annan sköterska att jag velat begrava mitt barn anonymt, annars skulle man kunna välja ort samt om man ville ha begravning med kista, urna eller minneslund. Där brast det, varför i helvete skulle jag vilja ha det anonymt? Jag älskar ju mitt barn? Och hand -och fotavtryck samt foto, varför skulle jag vilja gå miste om detta?
Det visade sig i efterhand att det hade blivit en ''liten'' miss. Jaha, så om jag inte av ren nyfikenhet hade frågat vart min son tagit vägen så hade ni ''slängt iväg'' honom som om han inte vore något värt för mig? Sköterskan beklagade att det blivit fel och eftersom det var fredag så var det inga problem att ta hand -och fotavtryck i efterhand samt foto, inget hände ju på bårhuset ändå. Bara det att jag fick inte det som lovats. Eftersom min son varit död länge när det var dags att ta hand -och fotavtryk så hade kroppen hunnit stelna och de kunde inte veckla ut händerna för då hade de gått sönder, så jag fick endast fotavtryck. Foto togs men inte under de vanliga omständigheterna. Det vanliga är att barnet ligger i fosterställning och man tar fotot. Eftersom min son hade skickats iväg till obduktionen så togs bilderna efteråt och ni kan ju tänka er hur detta såg ut. Det som sitter på min näthinna är att de ''häftat'' fast hans huvud i handduken som han låg på för att huvudet inte skulle glida rundor under transporten. Det enda som jag har kvar efter min son är bilder på honom när han ligger helt utstäckt på rygg med ''spik'' genom huvudet.. Omänskligt och brutalt pga av en ''liten'' miss.
Men när jag denna gången fick åka hem tomhänt så var det något som hände inom mig. Jag ligger alltså inne på sjukhuset och har förlorat mitt barn och vårdare har mage till att behandla mig som skit? Jag är som sagt inte den som säger någon i vanliga fall då jag litar på sjukvården, men efter detta så blev jag en riktig hagga. Självklart inte mot dem som kunde bete sig och faktiskt göra sitt jobb, utan mot dem som var otrevliga och okänsliga mot mig.
Jag låg inne i totalt 10 dagar i rad. Under dessa dagar fick jag vara med om massa saker som ingen skulle behöva vara med om, men tack vare min envishet och att haggan i mig vaknade till liv så löste det mesta sig. Jag vågar knappt tänka tanken på vad som hade kunnat hända.
Ni undrar sjävklart vad det var som var så hemskt där inne, men jag kan inte skriva ner allt här. Jag kommer anmäla dem i framtiden när allt är klart med begravningen. Jag har antecknat allt på min dator som hände inne på sjukhuset och jag är uppe i 23 sidor. Tänk er då att jag inte ens är klar..
Jag kan berätta två saker som hände där inne som jag ser väldigt allvarligt på.
Den ena händelsen berättar jag nu i detta inlägget, det andra kommer i ett annat inlägg för att inläggen inte ska bli för långa.
En händelse som jag får ont i magen av att tänka på är dagen efter allt hade hänt. Det var fredag kväll, midsommarafton faktiskt, och en sköterska kom in och berättade att det var hon som hade hand om mig den här dagen. Jag var väldigt ledsen den kvällen och hon stannade och pratade med mig. Av ren nyfikenhet frågade jag vad som hände med barnet eftersom jag inte var förbi vecka 21. Var gjorde man av alla barnen?
Sköterskan svarade att de åkte ner till bårhuset och där tog man hand -och fotavtryck samt foto. Efter det gjordes obduktionen sedan kremerades barnet och begravdes i stadens minneslund. Jaha? Varför hade inte jag fått den här informationen? Sköterskan svarade att jag skulle ha sagt till en annan sköterska att jag velat begrava mitt barn anonymt, annars skulle man kunna välja ort samt om man ville ha begravning med kista, urna eller minneslund. Där brast det, varför i helvete skulle jag vilja ha det anonymt? Jag älskar ju mitt barn? Och hand -och fotavtryck samt foto, varför skulle jag vilja gå miste om detta?
Det visade sig i efterhand att det hade blivit en ''liten'' miss. Jaha, så om jag inte av ren nyfikenhet hade frågat vart min son tagit vägen så hade ni ''slängt iväg'' honom som om han inte vore något värt för mig? Sköterskan beklagade att det blivit fel och eftersom det var fredag så var det inga problem att ta hand -och fotavtryck i efterhand samt foto, inget hände ju på bårhuset ändå. Bara det att jag fick inte det som lovats. Eftersom min son varit död länge när det var dags att ta hand -och fotavtryk så hade kroppen hunnit stelna och de kunde inte veckla ut händerna för då hade de gått sönder, så jag fick endast fotavtryck. Foto togs men inte under de vanliga omständigheterna. Det vanliga är att barnet ligger i fosterställning och man tar fotot. Eftersom min son hade skickats iväg till obduktionen så togs bilderna efteråt och ni kan ju tänka er hur detta såg ut. Det som sitter på min näthinna är att de ''häftat'' fast hans huvud i handduken som han låg på för att huvudet inte skulle glida rundor under transporten. Det enda som jag har kvar efter min son är bilder på honom när han ligger helt utstäckt på rygg med ''spik'' genom huvudet.. Omänskligt och brutalt pga av en ''liten'' miss.
Man har rätt till begravning enligt svensk lag efter vecka 12+0, oavsett om det är missfall eller abort.
Efter vecka 21+6 så är det lite andra rutiner och jag tror att barnet har rätt till ett personnummer eller minst ett namn i alla fall, jag är lite osäker på just detta, men har för mig att en sköterska sa att det var så. Men oavsett, är det efter vecka 12+0 så har du rätt till en begravning och du väljer hur det ska gå till, punkt!
Efter vecka 21+6 så är det lite andra rutiner och jag tror att barnet har rätt till ett personnummer eller minst ett namn i alla fall, jag är lite osäker på just detta, men har för mig att en sköterska sa att det var så. Men oavsett, är det efter vecka 12+0 så har du rätt till en begravning och du väljer hur det ska gå till, punkt!
Hur många stackars föräldrar har inte av ren nyfikenhet frågat vad som händer med barnen efteråt och gått miste om deras barn för att sjukvården gjorde en ''liten'' miss? Usch..